Dutch painter (b. 1610, Haarlem, d. 1685, Haarlem).   Related Paintings of OSTADE, Adriaen Jansz. van :. | Village Tavern with Four Figures sag | Alchemist agg | Merrymakers in an Inn ag | Piping and Drinking in the Tavern | Interior of a Tavern with Violin Player sg |
Related Artists:
J. Alden Weir
(August 30, 1852 - December 8, 1919) was an American impressionist painter and member of the Cos Cob Art Colony near Greenwich, Connecticut. Weir was also one of the founding members of "The Ten", a loosely-allied group of American artists dissatisfied with professional art organizations, who banded together in 1898 to exhibit their works as a stylistically unified group.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Richard Brakenburgh
(1650, Haarlem - 1702, Haarlem), was a Dutch Golden Age painter. According to Houbraken he was a light-hearted poet from Haarlem. He was the pupil of Hendrik Mommers who went on to paint clever genre scenes in the manner of Adriaen van Ostade. Though some said he was the pupil of Bernard Schendel, they were the same age and painted in similar styles. He was successful enough at his art that his Frisian widow was able to purchase an annuity after his death in Friesland. According to the RKD he is registered in Leeuwarden during the years 1670-1687.He is known for both Italianate landscapes and portraits. He painted similar subjects to those of Schendel, representing merry-makings and drunken assemblies. His pictures are ingeniously composed, and well coloured, something in the manner of Adriaan van Ostade, though greatly inferior. They are painted with facility, although they have the appearance of being very highly finished; and he perfectly understood the management of chiaroscuro. His greatest defect is his incorrect drawing of the figure, which he appears not to have studied from nature. The Vienna Gallery has two 'Peasant Scenes' by him, said to have been painted in 1690; the Berlin Museum one, and the Amsterdam Gallery one. In the Brussels Gallery is a 'Children's Feast,' signed and dated 1698; and the Rotterdam Museum has a 'Doctor's Visit,' signed and dated 1696. In Windsor Castle are two good 'Artists' Studios ' by him. He also sometimes practised the art of engraving. He was the teacher of Wigerus Vitringa, Abraham Pardanus, and Gillis de Winter. He was followed by Jan Steen and Bernardus van Schijndel. He died at Haarlem in December 1702 and was buried in January 1703.